PsychoBarbie here from Paris

Jag är så trött.
Mitt huvud vill bara falla tungt på kudden och hamna i koma och sova i tusentals år.
Dagarna har varit långa den senaste veckan och det har gjorts mycket.
I fem dagar har jag jobbat för Emanuel Ungaro and making some money. Sedan uppe på det har det varit testplåtningar, tidningsplåtningar, castingar, gosee, fittings och allt mellan himmel och jord.
Trött är bara förnamnet.

Idag har jag först varit på en liten testfotografering i en helt underbar del av staden i en sån där helt fantastiskt kulturellt vacker lägenhet med teer, afrikanska masker, foton, målningar, tyger, kuddar och kläder. Blev lite smått förälskad.
Fotografen själv hade med sig sina två polare som var stylist och hår/makeupartist som alla tre var en helt underbar trio med långa klänningar med broderingar och vackra tyger.
Fotograferades såklart i underkläder. Börjar lessna lite på det alltså. Men det blev ett par verkligen bra bilder där också.
Och det bästa var väl att dem gjorde om mitt hår.
Krulligt.
Jättekrulligt.
Så när jag gick därifrån såg jag ut som en gul pudel i håret.
Det som var ännu roligare var att jag JUST DENNA DAG tagit på mig ILLrosa tights.
Så där gick jag hem i illrosa tight och stort afrokrulligt blont hår.
Och det som var ÄNNU roligare var att jag då stötte såklart ihop med Jeremy.
Och det som var MER roligare med det var att han såklart hade sin fina välanvända systemkamera med sig.
Så han lyckades såklart klicka av några fina foton mellan sina skrattattacker.
Efter att hans mage slutat krampa efter alla skrattattacker bestämde han sig för att äntligen visa mig runt i denna stad Paris som jag mest sett metron på.

Svindyra moderna secondhandbutiker besöktes, gallerier och utställnignar invaderades och statskultur synades.
Och en liten touche fick vi också av konsten i Paris genom att gå över bron över Seine och stöta på ett får som dansade till swing och disco.
På en lapp stod det
"To support convential arts...
and cheeps.
Thanks."
Där man kunde lämna en slant om man nu ville stödja convential arts och får.
Paris är en underlig stad ibland.

Efter att ha vandrat runt i tre timmar och studerat konst, cafeer, operor, får, människor, kläder och tatt reda på hur mycket ett diamant halsband kostar från Tiffanys begav vi oss hem genom staden efter att ha insett att vi nog inte ska låta våra fingrar trilla av av kylan.
Dessutom började mitt hår bli ännu mer galnare och mitt smink började rinna och i kombination med mina illrosa tights såg jag mer ut som en zombie än levande människa.
Eller som Jeremys smeknamn som han tyckte passa bra på mig; "PsychoBarbie"
Fint. Tack Jeremy.

För ja, här är det kallt som satan i gatan.
Man luras varje morgon när man vaknar upp och solen skiner och den klarblå himlen vakar över en.
"Åh, vad underbart med vår, nej, jag behöver ingen vinterjacka, vårjackan duger bra, äh halsduken kan man lämna hemma."
Sedan traskar man ner för 5 våningar och 115 trappsteg öppnar den 50 kilos tunga dörren och kommer ut i vårvädret som innebar inte många grader över minus och som ger en kalla kårar in i benmärgen.
Om det inte varit för de där jävla trapporna skulle man sprungit upp och klätt på sig alla kläder man har med sig, men dem där trapporna är i vägen och det blir väl att stå ut.

Imorgon så är det ännu en testfotografering och på måndag har jag ännu en testfotografering samt call back casting för Figaro Madame (tidning) och sedan casting för Elle International och någon annat.

Nej. Nu ska jag nog göra mig iordning och rätta till håret då jag tror Jeremy och PsychoBarbie ska ut och göra staden.
Hoppas alla har kul där hemma på kulturnatten...
Ja. Jag lovar att visa lite bilder på PsychoBarbie och på Paris.
Au Revoir babys...

Bonjour

Ärligt talat, jag är inte gjord för att uppdatera bloggen varje dag så att ni kan få veta allt om mitt liv. Jag är gjord för att leva mitt liv och inte sitta och ha presetationsångest för att ni där hemma vill att jag ska uppdatera.

Jag kan säga att under den tiden jag inte har bloggat har jag:

• kindkysst presidenten av Frankrikes son (no shitt, i haave!!)
• upptäckt att club VIP är en klubb som påminner pinsamt mycket om tc discon
• insett att tankar på Växjo och Sverige ger mig huvudvärk
• insett att polotröjor dominerar här fortfarande
• insett att jag inte orkar hitta på mer saker jag har insett här i Paris, orkar inte okey.

Nu ska jag sova. Godnatt.

Bonjour Sweden,

Efter ett långt inlägg första dagen så känner jag ett krav på att skriva om de ytterligare två dagarna som gått också.
Jag vill först förtydliga vad som hände i morse,
då svensken inom mig blev ännu mer svensk,
då ljushuvudet långt där inom mig blev ännu mer ljushuvud...
Ja, ni har gissat rätt, jag har blivit blond.
Ännu ett förtydligande: Inte lite ljusare och fräschare surflook-blond, nej,
HEJ OCH HÅ JAG ÄR PLATINA BLOND
Ja, svensken har blivit ännu mer svensk och nu finns det ännu mer ursäkter när man gör någonting dumt.
Men det är faktiskt helt okej, känner mig lite för mycket svensk bara.
Ska visa bild så snart som möjligt.

Frisörsalongen var nog dagens höjdpunkt.
Jag fick adressen och alltid och hittade gatan tillslut, men när jag kom fram till rätt port så var det bara ett lägenhetshus, så jag fick för mig att kanske det var någon privat snubbe som skulle klippa mitt hår.
Men icke. Anledningen till att det inte var öppet för allmänheten var för att den troligtivs var för dyr och snobbig för det.
Jag kommer in i "hallen" där en fransyska till sekreterare sitter i stora glasögon och polotröja.
"Åwuh, u a'r tIlda? A'r u ere for 'aircut or 'aircolöörr?"
"Sorry?"
"'Aircut or 'aircolööööör??"
"Ehm.... Ah! Haircolor yes! Thats me!"
"Okeey cherie, com witt me!"

In gick vi i den första delen där jag möttes, nej jag skojar inte, av en uppstoppad 3 meter lång STRUTS.
Jag hittar verkligen inte på.
"Sit herrrhe, pleaas."
Ner sätter jag mig på en stol framför en gigantisk spegel med guldkanter.
Bakom mig mitt i Ett rum av den gigantiska salongen står en uppstoppad Struts.
Jaha.
Runtomkring mig är allt verkligen överdrivet lyxigt, glaskronor, guldkanter, skulpturer och allt är kliniskt rent.
Efter tre sekunder kommer ännu en fransman i polotröja (vad är det med franska människor och polotröjor!?)
"Då u want änything to drynk?"
"Yes, thé please."
"Räd, green, whit å black thé?"
"Red please."
"Väry good thé, mäjd in -utalar troligtivs ett namn på en fransk stad som jag borde känna igen- änd tast lijk bourboun witt a little bitt of vanilla."
"Okej... Sounds good."
Här finns inte begreppet vanligt rött te. Det ska alltid vara något extra.

Efter en stund kommer den andra fransmänniskan in med en modern bricka med te.
Ytterligare en stund senare kommer ännu en fransman in (denna gång med skjorta!) och sätter på mig en kappa av svart silke.
Lite småprat om vilken hårfärg, och vart kommer du ifrån på knacklig engelska och sedan kör han igång.
Efter en stund bryter han sin stolthet igen och kör igång på knacklig engelska.
Och jag måste säga er att när han försökte sig på engelska igen påminde han mycket starkt om en ännu galnare Jonas Gardell pratandes snabbt på en helt otydlig engelska.
Jag vet inte hur han kom in på ämnet men helt plötsligt började han prata om drömmar och monster...
"I dont scäär the moonsters. THE MOONSTERS SCÄÄR MEE!"
"I dräem aa lått!"
Va? Äh, bara le och nicka Tilda.

Efter 2 h 45 minuter var jag klar och med extra raska steg utan anledning promenar jag därifrån.

Framme vid agenturen fickman även reda på att gårdagens 8 (!) castingar lönade sig väldigt bra.
Hela nästa vecka ska jag jobba för ett märke som jag inte riktigt vågar stava.
Och sedan har jag flera andra shower på gång till Paris Couture (stavat rätt) Week. Yesss.

Jag orkar inte riktigt dra igenom gårdagens alla castingar då alla var intressant och innehöll många galna och dramatiska fransmän i polotröjor.
Det får ni höra någon annan gång.

Nu ska jag avrunda min datavistelse och bege mig uppåt till mitt lilla hörn på övervåningen (om man nu kan kalla det det) och sova.
Imorgon är det castingar och fittingar så det ryker om det...
Goodnight guys.

Live from Paris 1

Hej.
Jag är i Paris nu.
Och jag har kommit på varför jag inte skrev några riktigta inlägg i Milano.
Det går inte skriva vettigt om det man upplevt när det man upplevt inkluderar 10 miljoner intryck, utryck och möten.
Jag skriver väldigt kortfattat.
SJ's tåg var försenade. JA VAD JAG ÄR FÖRVÅNAD.
En halvtimme innan flyget skulle lämna Kastrup var jag där.
Flyget gick bra förutom att det var lite lagom otäckt att flyga genom åskväder och se blixtrar på vääääldigt nära håll.
Väl framme hämtade en chaffis upp mig. Super trevlig skotte som gärna visade mig Paris.
"Där dog prinsessan Diana. Där spelades Davincikoden in. Där spelades Highlander in."
Ni vet, allt det där kulturella man bör veta när man besöker Paris.
Första stoppet var agenturen med fransmän och fransyskor som gärna pratar franska med varandra om mig när man står jämte.
Blev presenterad för alla som jobbar där. Kindpussar. Kindpussar. Kindpussar.
Träffade snälla Jeremy som jag skulle bo hos.
Jag citerar min bookare: "Don't worry he's gay!"
Sedan sa dem så efterlängtat till mig att jag kunde ta resterande dagen ledigt och bara ta det lugnt. Jag blev lycklig och satte mig i bilen och blev halvvägs skjutsad till lägenheten.
Nej, vi ångrade oss kom tillbaka till lägenheten.
Vi vill att du ska gå på en jätteviktig go-see som bara är idag säger dem till mig när jag står med flottigt hår, rinnande smink och svettluktande kläder.
Okeeeej. Visst. Vilken?
Näe bara JEAN PAUL GAULTIER.
Okej...
Off we go jag och min skotte till chaffis som gärna pratar vidare om vad man ska besöka och inte besöka.
Framme. Hej hej. Gå i högklackat. Ta kort. Le lite.
Off till lägenheten. Chaffis var mycket snäll och hjälpte mig med min 20 kgs väska in genom porten som konstigt nog inte min ncykel funkade till, hmm lustigt.
Hjälper mig upp till fjärde våningen med väskan. Visar vilken dörr det är.
Va? Varför funkar inte nyckeln.
Vänta, kan jag få se adressen. Suck. Merde. Agenturen gav chaffisen fel adress.
Off we go jag och min skotte som jag nu vet har haft cancer, varit irländsk soldat, blivit skjuten i bröstet, har en pappa och en syster som är alkholister och som gillar Marillion.
Framme till den rätta platsen. Fina skotten hjälper mig ännu en gång upp för trapporna. Det kan ju inte vara så långt?
Stackars skotte. 5 våningar upp med en 20 kgs väska är inte alltid så lätt.
Jag skojar inte när jag säger att trapporna är helvetet själv. Längst upp i en trång trång trappa finner man den pytte trånga dörren in till lägenheten.
Som jag nu ska förklara eftersom jag inte har några bilder på den.
Det finns ett kök som består av två små kokplattor på ett minimalt utrymme med en skitig disk.
Toaletten finns där nere ihoptryck i en lite skrubb. Men där finns inte handfatet, spegeln och dsuchen. Den är på andra våningen där ingen toalette finns. Jag bor på andra våningen.
Visst låter det flashigt? Nej. Jag bor i ett minimalt utrymme med snetak och ett litet fönster som man kan öppna och endast se takknotarna på andra hus igenom.

På något sätt är det ganska mysigt, men på många sätt får jag lite klaustrofobi.
Jag börjar att packa upp min 20 kilos väska.
Ska sätta på mobilen som jag stängde av under flygturen.
Hm... Vilken är min pin kod?
Den här. Fel. Den här! Fel. DEN HÄR ÄR DET! Fel.
PUK kod tack. Ehm... Okej?
SKYPE INTERNET JA KONTAKTA MAMMA SOM KAN HITTA KODERNA
Internet? Nehe.... Va? Vadå inte fungerar?
AHA TELEFONEN! Varför syns det inget på telefonens skärm när jag trycker?

Lite smått panik. Dunkar huvudet i väggen lite. Ingen kontakt med omvärlden är instängd i en klaustrofobisk lägenhet i Paris.
Jeremy kommer hem. Min ängel.
Visar internet. Låter mig få låna Skype. Förklarar allt.
Allt känns bra, Jeremy är jätte snäll kille på kanske 20 bast som gärna röker inomhus och diskuterar musik och konst.

Jag känner mig ok och går ut för att handla lite i en minimal supermarket 20 meter från lägenheten. Går ner för trapporna. Jag ljuger inte eller överdriver när jag säger att det tar ca 8 minuter. Jag traskar glatt ner till supermarket, "råkar" gå in i en söt liten fransman som ser ut som alla fransmän gör på tv, lockigt brunt hår, stora bruna ögon och ursäktar sig jämt och ler lite snett. Jag gillar Frankrike.
Köper mjölk och bananer och går tillbaka till porten.
Portkoden? Ja, men det var ju 290312. Nehe? 270912? 290712? ! ! ! !
Står och tester koder i 10 minuter. Folk glor.
Sen kommer ännu en fransman som heter som Italiens huvudstad fast man ska spotta ut R:et. Testa den ni.
Rchhrhhrhrr-ome säger att han lånar ut sin mobil om jag kan numret till lägenheten. Nej säger jag. Fransmannen med det konstiga namnet säger att han egentligen skulle träffa några vänner men står och väntar med mig tills någon kommer. Efter ännu 10 minter flörtprat och kommer Jeremy ner som nog misstänkte något när det tog mig 20 minuter lång tid att gå till affärenen 10 meter bort.
Fransmannen med det konstiga namnet påskyndar att säga att jag kan ta hans nummer om det krånglar mer någon gång *ler lite extra*. Jag påskyndar att säga att det fixar sig nog. *Stänger dörren extra snabbt*
Jeremy räddade mig och sedan räddade fina bror mig med mobilen och sedan hittade Jermey internet.
Nu känns allt bra och snart ska jag sova och drömma om stora fina bruna ögon.
Franska kindpussar på er alla.

Bilder får ni inte än, har inte ens tatt några.

Tant Tilda says goodbye

Efter en fullspäckad dag med vänner på besök, packning, simning, släktkommning är man helt slut när man slutligen sätter sig med datan i sängen och skriver det sista inlägget från Sverige innan man åker imorgon bitti kl 8.

Nu är allt klart och jag är redo, tror jag, är fortfarande lite ställd till allt det här, men det blir nog bra, 1 månad är lång tid och jag hoppas allt går bra.

Och bara för att verkligen förtydliga att mitt smeknamn Tant Tilda är väldigt, väldigt passande så lägger jag upp lite fina bilder på mig.

Jag sitter framför tv:n i mina stödstrumpor, glasögon och stickning.

Ja, jag vet att det låter för bra för att vara sant men inget är faktiskt redigerat eller humoristisk menat,

jag har VERKLIGEN stödstrumpor på för att jag tycker dem är assnygga och assköna,

och samma sak med glasögonen som jag fann en otrolig charm i och inte för att spela vidare på den här Tant looken.

Och stickningen såklart, roligaste hobbyn just nu.

Så ärligt talat, det finns nog inte en mer bättre förklaring på mig än Tant Tilda. Thats the real me.

Så med best wishes säger Tant Tilda hejdå till Sverige för den här gången, och jag lovar att jag ska även blogga lite även när jag är iväg. Puss

Godkväll

Kära läsare, (fin fomell inledning)
jag vet att många av er har lidigt av abstinens av nya fräscha inlägg efter att ha läst igenom de gamla inläggen för att finna tillfredställelse på mina inlägg.
Och det är inte så att jag funnit någon slags sadistisk tillfredställelse av att tortera er med att inte uppdatera bloggen,
det är nämligen så att jag har min anledning.
Som några av er kanske vet så har min älskade, fina storebror varit bortrest i India i några månader, han skulle komma hem idag den 17/1 och för någon månad sedan fick jag reda på att mitt flyg till Paris skulle avgå den 15/1 och detta slutade i en smått depression för att jag inte skulle få se min storebror på ännu en månad.
Men, (there is always a but-t) ett par dagar innan den 15:de fick jag reda på att jag skulle åka den 19/1, alltså nu på måndag, så mamma och jag klurade lite och bestämde oss för att överraska Oskar när han kommer hem att jag är kvar.
Så för att inte finna någon risk för att avslöja vårt lilla suprisemoment så beslutade jag att inte blogga tills han kommer hem, thats why folks.

Så nu är jag igång igen, men nu åker jag snart till Paris som ni vet.
Men ni blir inte utan mig, jag kommer att videoblogga så gott det går och blogga så mycket jag orkar och kan.

Edie

Shit, jag har tre dagar på mig att fixa miljontals saker, jag ska hinna med så mycket att det bara snurrar i min skalle för tillfället.

Köpa det, göra det, träffa den, och den, testa det, gå dit.

Jag varnar er för att jag kommer vara extra mycket pensionär Tant Tilda i veckan.

Ingen ide att fråga "vem är det där?", jag vet knappt själv vem det är.

From Milano

Milano från mobilkamerans perspektiv del 1

Ja, jag vet, min mobilkamera äger min digitalkamera (förlåt MAMMAS digitalkamera).

Här gick jag letandes efter en casting som visade sig vara på andra sidan staden. Det är grymt vackert med butiker på båda sidorna av vattnet. Här hittar man en ursöt vintagebutik med en 60 årig rökandes endast-talande-italiensk kvinna och jämte är det en hello kitty butik med en biffig säkerhetsvakt i kostym - det enda i butiken som inte är rosa.

Hej framtida drömlägenhet med fina balkonger.

Ett riktigt turistställe detta -Duomo. Men jisses, har aldrig sett en sådan pampig och vacker kyrka (?). Det syns inte på bilden men den är ungefär lika stor som 3 fotbollsplaner.

Tunnelbanan blev mitt andra hem.

Utsikt från mitt rum, lite redigerad ja.

DIESEL JOBBET. När man äntligen lyckats hantera tunnelbanan så fick man reda på att man skulle ta tåget (!) till en helt annan stad i Italien... Jaha...

Så off I go till Vicenza (ligger någonstans nära bergen, alperna?) för att jobba för Diesels märka 55DSL som skulle ha sin årliga fashionshow för sina köpare.

Mycket hände de två nätterna där. Många trevliga personer.

Där bakom ser man "catwalken" med tre stora skärmar på varje sida som visade ashäftiga videor.

Ja, och kläderna var väl lite... ja. Man får väl tycka annorlunda men ja... Ni vet lite coolt street kids in tha block with cool jeans fresh youth typ.

Man kan väl inte undvika att det var vackert där.

Istället för att bli mörkt vid klockan 15.00 som det blir här, så blev det istället dimmigt som fasen vid tre. Lite för mycket skräckfilm-nu-kommer-jag-och-rövar-bort-dig-i-dimman för mig, så jag höll mig inomhus.

Lite mer kommer senare...

Tant Tildas livslära del2

Acceptera aldrig webcam med Julia när du vet att hennes pojkvän är där också.

90:or duger också ibland

Lägger upp lite fina bilder från min Stora Systers och Agnes fina miljökollektion.

Först ser ni en "påsklänning" sedan en tidningsklänning och sedan min favorit kapsylklänningen!

Vill ni se dessa verk in real life så kan ni se dem någonstans (?) på Kulturnatten nu i Januari!

Porr

Jag trodde aldrig jag skulle kunna bli imponerad av en 93:a (hehe)
men tydligen var det möjligt.
Här är en länk till 93:an som troligtivs kommer ta över världen någon dag.

French love

13 days and then I'm off to Paris! Ih!

Självporträtt

Jag tycker ni har lidit brist på självporträtt den senaste tiden (egobilder är ett för utnyttjat ord i detta samhälle).

Jag förbannar också mig själv för att denna bloggen har förvandlats till en slags resedagbok för att tillfredställa ivriga släktingar på bevismaterial att jag mår bra där jag är och det jag gjort gick bra. Vad hände? Det här var en ärlig blogg med bitska inlägg och coola egobilder, till en ständigt uppdaterad blogg om mina resor och modellliv. Jag är inte mina resor och jag är inte mitt modellliv så varför fortsätter jag att lägga upp detta när jag inte ens har någon stor lust att göra det.

Men det är inte det som är det värsta, det värsta är att jag hatar mig själv för att bara vetskapen om att kusligt många i min släkt läser detta gör mig så anpassad. Usch. Vad jag hatar det där ordet. Anpassad. Fyfan för det ordet.
"Vad lustiga bilder du lägger upp på dig själv tilda!" "Du ser ju sjuk och pårökt ut på den bilden!" "Den där låttexten du skrev på bloggen, vad menar du? Vill du verkligen göra så?! Känner du verkligen så?!" - är sådana kommentarer jag är så rädd för och som jag också ibland får. Det är sånt som gör mig anpassad. OCH JAG VILL INTE DET:
Men nej, jag ska fantamig ta den kampen och stirrar den i vitögat nu. Det blir min läxa.

Och ni alla släktingar (inte alla, inte du, men du, ta åt dig efter vad du känner själv ok? inga missuppfattingar nu tack) där ute får också en läxa som jag tycker ni ska i alla fall försöka studera in om ni ska fortsätta läsa denna blogg:
Detta är ingen resedagbok, ingen blogg där jag lägger upp prydliga stadsbilder från Milano, Paris, whatever och skriver om hur vädret är. Bilderna ni kommer se kommer inte vara fina svartvita porträtt på mig leendes i en vit klänning, jag gillar att ta kort och eftersom det är mitt ansikte som jag oftast har närmast till hands så blir det den nunan ni kommer att få se i alla möjliga former, färger, miljöer.

Kommentarerna ni kan läsa från andra som läser denna blogg kan vara jävligt onödiga och pissiga (nytt ord!) men deal with it, thats life, jag tycker mänskligheten borde lärt sig nu att alla på denna jord är inte godheten själva. Och mina vänner har även förmåga att skriva lite snusk saker och lite interna skämt oss emellan - och det är ingenting ni behöver oroa er inför okej?
Ett exempel är att mamma gick igång på när någon hade kommenterat "Porrigt." på videon när jag gick med en käpp och hatt.



Det jag vill komma till är att jag inte orkar stå inför svars för allt som kommer upp denna blogg. Jag vill gärna att ni fortsätter att läsa! Det är inte det! Tycker det är urkul att lyssna på mormor och morfar när dem undrar "Tilda, vem var den där flickan i svart klänning på din blogg, var det du?" "Nej, det är en sångare jag gillar." "Aha..."

Bara att folk kanske bara kan försöka ta allt som det kommer bara. Okej?
Tack för idag för att ni lyssnat på Tant Tildas livslära.