Live from Paris 1

Hej.
Jag är i Paris nu.
Och jag har kommit på varför jag inte skrev några riktigta inlägg i Milano.
Det går inte skriva vettigt om det man upplevt när det man upplevt inkluderar 10 miljoner intryck, utryck och möten.
Jag skriver väldigt kortfattat.
SJ's tåg var försenade. JA VAD JAG ÄR FÖRVÅNAD.
En halvtimme innan flyget skulle lämna Kastrup var jag där.
Flyget gick bra förutom att det var lite lagom otäckt att flyga genom åskväder och se blixtrar på vääääldigt nära håll.
Väl framme hämtade en chaffis upp mig. Super trevlig skotte som gärna visade mig Paris.
"Där dog prinsessan Diana. Där spelades Davincikoden in. Där spelades Highlander in."
Ni vet, allt det där kulturella man bör veta när man besöker Paris.
Första stoppet var agenturen med fransmän och fransyskor som gärna pratar franska med varandra om mig när man står jämte.
Blev presenterad för alla som jobbar där. Kindpussar. Kindpussar. Kindpussar.
Träffade snälla Jeremy som jag skulle bo hos.
Jag citerar min bookare: "Don't worry he's gay!"
Sedan sa dem så efterlängtat till mig att jag kunde ta resterande dagen ledigt och bara ta det lugnt. Jag blev lycklig och satte mig i bilen och blev halvvägs skjutsad till lägenheten.
Nej, vi ångrade oss kom tillbaka till lägenheten.
Vi vill att du ska gå på en jätteviktig go-see som bara är idag säger dem till mig när jag står med flottigt hår, rinnande smink och svettluktande kläder.
Okeeeej. Visst. Vilken?
Näe bara JEAN PAUL GAULTIER.
Okej...
Off we go jag och min skotte till chaffis som gärna pratar vidare om vad man ska besöka och inte besöka.
Framme. Hej hej. Gå i högklackat. Ta kort. Le lite.
Off till lägenheten. Chaffis var mycket snäll och hjälpte mig med min 20 kgs väska in genom porten som konstigt nog inte min ncykel funkade till, hmm lustigt.
Hjälper mig upp till fjärde våningen med väskan. Visar vilken dörr det är.
Va? Varför funkar inte nyckeln.
Vänta, kan jag få se adressen. Suck. Merde. Agenturen gav chaffisen fel adress.
Off we go jag och min skotte som jag nu vet har haft cancer, varit irländsk soldat, blivit skjuten i bröstet, har en pappa och en syster som är alkholister och som gillar Marillion.
Framme till den rätta platsen. Fina skotten hjälper mig ännu en gång upp för trapporna. Det kan ju inte vara så långt?
Stackars skotte. 5 våningar upp med en 20 kgs väska är inte alltid så lätt.
Jag skojar inte när jag säger att trapporna är helvetet själv. Längst upp i en trång trång trappa finner man den pytte trånga dörren in till lägenheten.
Som jag nu ska förklara eftersom jag inte har några bilder på den.
Det finns ett kök som består av två små kokplattor på ett minimalt utrymme med en skitig disk.
Toaletten finns där nere ihoptryck i en lite skrubb. Men där finns inte handfatet, spegeln och dsuchen. Den är på andra våningen där ingen toalette finns. Jag bor på andra våningen.
Visst låter det flashigt? Nej. Jag bor i ett minimalt utrymme med snetak och ett litet fönster som man kan öppna och endast se takknotarna på andra hus igenom.

På något sätt är det ganska mysigt, men på många sätt får jag lite klaustrofobi.
Jag börjar att packa upp min 20 kilos väska.
Ska sätta på mobilen som jag stängde av under flygturen.
Hm... Vilken är min pin kod?
Den här. Fel. Den här! Fel. DEN HÄR ÄR DET! Fel.
PUK kod tack. Ehm... Okej?
SKYPE INTERNET JA KONTAKTA MAMMA SOM KAN HITTA KODERNA
Internet? Nehe.... Va? Vadå inte fungerar?
AHA TELEFONEN! Varför syns det inget på telefonens skärm när jag trycker?

Lite smått panik. Dunkar huvudet i väggen lite. Ingen kontakt med omvärlden är instängd i en klaustrofobisk lägenhet i Paris.
Jeremy kommer hem. Min ängel.
Visar internet. Låter mig få låna Skype. Förklarar allt.
Allt känns bra, Jeremy är jätte snäll kille på kanske 20 bast som gärna röker inomhus och diskuterar musik och konst.

Jag känner mig ok och går ut för att handla lite i en minimal supermarket 20 meter från lägenheten. Går ner för trapporna. Jag ljuger inte eller överdriver när jag säger att det tar ca 8 minuter. Jag traskar glatt ner till supermarket, "råkar" gå in i en söt liten fransman som ser ut som alla fransmän gör på tv, lockigt brunt hår, stora bruna ögon och ursäktar sig jämt och ler lite snett. Jag gillar Frankrike.
Köper mjölk och bananer och går tillbaka till porten.
Portkoden? Ja, men det var ju 290312. Nehe? 270912? 290712? ! ! ! !
Står och tester koder i 10 minuter. Folk glor.
Sen kommer ännu en fransman som heter som Italiens huvudstad fast man ska spotta ut R:et. Testa den ni.
Rchhrhhrhrr-ome säger att han lånar ut sin mobil om jag kan numret till lägenheten. Nej säger jag. Fransmannen med det konstiga namnet säger att han egentligen skulle träffa några vänner men står och väntar med mig tills någon kommer. Efter ännu 10 minter flörtprat och kommer Jeremy ner som nog misstänkte något när det tog mig 20 minuter lång tid att gå till affärenen 10 meter bort.
Fransmannen med det konstiga namnet påskyndar att säga att jag kan ta hans nummer om det krånglar mer någon gång *ler lite extra*. Jag påskyndar att säga att det fixar sig nog. *Stänger dörren extra snabbt*
Jeremy räddade mig och sedan räddade fina bror mig med mobilen och sedan hittade Jermey internet.
Nu känns allt bra och snart ska jag sova och drömma om stora fina bruna ögon.
Franska kindpussar på er alla.

Bilder får ni inte än, har inte ens tatt några.