Förklara

Jag fattar inte att jag är just nu påväg att skriva en mening jag inte trodde var möjlig för min negativa mun att uttala, men saken är den att:

Jag kommer att sakna Milano.

Vet inte vad som har hänt med mig den senaste månaden, kanske har alkoholförgiftningen varit för hög eller hettan varit ännu högre eller kanske har bara mitt yrke slagit tillbaka på mig och gjort mig till en modell utan hjärnceller helt plötsligt. Vad det är jag vet inte, men jag kommer sakna den här staden.

Kanske för att den under en månad visat upp många guldkorn och gett mig många fina minnen? Kanske för att den här gången och den här resan utomlands med modellandet har inte själva modellandet varit det jag prioriterat? Den här gången har jag nämligen inte brytt mig om jag ska vara ärlig. Inte brytt mig om jag missar castingar, inte brytt mig om jag tryckt i mig pizza och glass 4 dagar i streck, inte brytt mig ifall jag inte fått några jobb.

Det enda jag brytt mig om den här gången är att ha kul och leva livet, och trofan att det är det som jag har gjort.

Jag kan inte förklara men jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på en här resan. Sådana fina fina människor och sådana otroligt roliga minnen. Även om tillvaron har förpestats lite utav att jag blivit kokainmisstänkt och att en viss promoter (kille som anordnar fester och bjuder modeller på middag och fester) visat sig vara en 5-åring avundsjuk flickvän som vill kontrollera varje sak jag gör, även om det är så det har varit så har det ändå varit roligt att vara här.

Dock för att jag har en känsla av att detta är sista gången jag är i Milano. Sista gången. En känsla bara, men jag tror den är sann.

Bara en massa prat den här gången, men ville bara skriva av mig.

Puss och kärlek och solsken

Memories

Jag tror jag är förälskad i alla roliga minnen jag har haft här i Milano under den här resan. Förälskad i alla skratt, alla skämt, alla drinkar, alla människor, alla leenden.

Milanobitch bevisade för den här gången att man kan ha det bra här också.

Borde kanske citera någon dråpig indiesång nu, men det är bara en låt som passar den här resan:

All the crazy shit I did tonight, thoose will be the best memories

I just want to let it go for tonight

Åkersberga

Jag är sjuk. Great. Feber, hosta och en hemskt huvudvärk. Tur så har jag en riktigt fin rumskamrat som tar hand om mig och köper apelsiner till mig.

Fick inte jobbet för ANTM, men jag fick träffa snubben som är med i programmet, han som lär alla modeller att gå catwalk. Blev alldeles nervös när jag skulle gå för honom, men han var så himla snäll! Tydligen så hade han också en sommarstuga i Åkersberga (helt galet att han har det) som han åker på semester till. Galet.

Livet här i Milano rullar på, men jag orkar inte bry mig om modellandet längre. Det har tappat sin glans. Det känns inte riktigt värt det. Alla andra tjejer här har åkt till Milano för första gången och för dem är allt spännande och nytt. Detta är min tredje gång och ingenting kittlas längre.

Saknar Sverige. Fattar inte riktigt att jag skriver så, men jag saknar den svenska sommaren.

Det bästa med Milano den här gången har nästan ingenting med modellandet att göra, det handlar om alla fina fina människor jag träffar på. Som mina älskade rumskamrater till exempel, alla personer jag träffat förgyller verkligen min vardag.

Hello

Trött

Idag är jag så satans trött ska jag säga er.

Igår var jag på världens guldklimp här i Milano, en ölbar som var helt fantastisk!

Folk dansar och pratar på gatan och dem har världens godaste öl jag någonsin testat.

Är så lycklig att jag hittat ett sådant ställe!

Men idag är jag trött.

Imorgon ska jag på en casting för Roberto Cavalli som är en casting för Americas Next Top Model med Tyra Banks, jag fattar nada. Men det verkar som om jag får det jobbet kommer det vara med i Americas next top model? Holy shit.

Gilla

www.laphotocabine.com

Försöka

Jag försöker verkligen att tycka om Milano. Att i alla fall känna en smula fascination och intresse av stadens kultur och liv när jag springer runt bland castings och smågator. Ett exempel på att jag verkligen försöker är att jag idag efter att vaknat bestämde mig för att gå runt i staden och lyssna på musik och ta kort på fina saker jag hittar.

Ni vet, jag föreställde mig lite Vicky Christina Barcelona känsla när Scarlett Johansson går runt och tar kort och man hör musik i bakgrunden typ. Så ut gick jag i 34 graders värme och satte på lite sådan där filmindiepop och letade efter intressanta saker att ta kort på.

Och såklart kan man ju se saken med olika perspektiv och några av dem perspektiven kanske ger en sådan där härlig bild av en ung tjej som går runt med musik i öronen och kamera i händerna, skulle jag förklara det på det sättet (om det nu var så jag skulle känna) så skulle kanske man blivit lite impad av hur underbart det kan vara att åka utomlands och "leva livet" som en modell tycks göra enligt vissa.

Men andra perspektiv då, som det verkliga perspektivet, ger faktiskt inte en sådan där filmkänsla eller turistkatalog känsla som man kanske tror. Milano inspirerar inte mig alls. Jag har så satanist svårt att bli inspirerad här. När jag går runt så känner jag mig mer oinspierad än fyll av glädje och energi av att få vara i en av Italiens och Europas levande metropoler.

Det är oftast då inte miljön som inspierar mig utan människorna, men här, jag har så svårt att hitta inspiration i människorna här.

På tunnelbanan när jag åker runt på castings så längtar jag efter att bli inspirerad. Jag längtar efter att få vara med om att någon med glädje och energi i ögonen hoppar på min vagn och inspirerar mig och ger lite av sitt solsken till sin omgivning.

Jag anstränger mig nu istället för att inspireas av alla döda ansiktsuttryck. Och visst, anstränger man sig tillräckligt kan de döda ansiktsuttrycken ge en själv inspiration till att själv försöka skina som en sol och göra någon slags motrevolt. Men är det verkligen en genuin inspiration om jag måste anstränga mig för att känna den? Är inte den spontana inspirationen det som gör hela inspirationen?

Jag vill älska Milano. Det är svårt. I slutändan blir det bara att jag helt enkelt bara älskar de jag kommer i kontakt med och inspireras av deras historier och gemensamma nämnare. Milano my ass, but non-dead-looking people in my heart.

Kärlek

Photo: Wai Lin Tse

Från en fotografering i Barcelona

Vad ska man säga?

Bloggen har en liten paus för tillfället som ni kanske har märkt.

Just nu är jag i Milano och gör allt jag gjorde förra sommaren typ.

Ring mig, maila mig, smsa mig eller något ifall ni vill prata!

Kärlek