Förklara

Jag fattar inte att jag är just nu påväg att skriva en mening jag inte trodde var möjlig för min negativa mun att uttala, men saken är den att:

Jag kommer att sakna Milano.

Vet inte vad som har hänt med mig den senaste månaden, kanske har alkoholförgiftningen varit för hög eller hettan varit ännu högre eller kanske har bara mitt yrke slagit tillbaka på mig och gjort mig till en modell utan hjärnceller helt plötsligt. Vad det är jag vet inte, men jag kommer sakna den här staden.

Kanske för att den under en månad visat upp många guldkorn och gett mig många fina minnen? Kanske för att den här gången och den här resan utomlands med modellandet har inte själva modellandet varit det jag prioriterat? Den här gången har jag nämligen inte brytt mig om jag ska vara ärlig. Inte brytt mig om jag missar castingar, inte brytt mig om jag tryckt i mig pizza och glass 4 dagar i streck, inte brytt mig ifall jag inte fått några jobb.

Det enda jag brytt mig om den här gången är att ha kul och leva livet, och trofan att det är det som jag har gjort.

Jag kan inte förklara men jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på en här resan. Sådana fina fina människor och sådana otroligt roliga minnen. Även om tillvaron har förpestats lite utav att jag blivit kokainmisstänkt och att en viss promoter (kille som anordnar fester och bjuder modeller på middag och fester) visat sig vara en 5-åring avundsjuk flickvän som vill kontrollera varje sak jag gör, även om det är så det har varit så har det ändå varit roligt att vara här.

Dock för att jag har en känsla av att detta är sista gången jag är i Milano. Sista gången. En känsla bara, men jag tror den är sann.

Bara en massa prat den här gången, men ville bara skriva av mig.

Puss och kärlek och solsken