Försöka

Jag försöker verkligen att tycka om Milano. Att i alla fall känna en smula fascination och intresse av stadens kultur och liv när jag springer runt bland castings och smågator. Ett exempel på att jag verkligen försöker är att jag idag efter att vaknat bestämde mig för att gå runt i staden och lyssna på musik och ta kort på fina saker jag hittar.

Ni vet, jag föreställde mig lite Vicky Christina Barcelona känsla när Scarlett Johansson går runt och tar kort och man hör musik i bakgrunden typ. Så ut gick jag i 34 graders värme och satte på lite sådan där filmindiepop och letade efter intressanta saker att ta kort på.

Och såklart kan man ju se saken med olika perspektiv och några av dem perspektiven kanske ger en sådan där härlig bild av en ung tjej som går runt med musik i öronen och kamera i händerna, skulle jag förklara det på det sättet (om det nu var så jag skulle känna) så skulle kanske man blivit lite impad av hur underbart det kan vara att åka utomlands och "leva livet" som en modell tycks göra enligt vissa.

Men andra perspektiv då, som det verkliga perspektivet, ger faktiskt inte en sådan där filmkänsla eller turistkatalog känsla som man kanske tror. Milano inspirerar inte mig alls. Jag har så satanist svårt att bli inspirerad här. När jag går runt så känner jag mig mer oinspierad än fyll av glädje och energi av att få vara i en av Italiens och Europas levande metropoler.

Det är oftast då inte miljön som inspierar mig utan människorna, men här, jag har så svårt att hitta inspiration i människorna här.

På tunnelbanan när jag åker runt på castings så längtar jag efter att bli inspirerad. Jag längtar efter att få vara med om att någon med glädje och energi i ögonen hoppar på min vagn och inspirerar mig och ger lite av sitt solsken till sin omgivning.

Jag anstränger mig nu istället för att inspireas av alla döda ansiktsuttryck. Och visst, anstränger man sig tillräckligt kan de döda ansiktsuttrycken ge en själv inspiration till att själv försöka skina som en sol och göra någon slags motrevolt. Men är det verkligen en genuin inspiration om jag måste anstränga mig för att känna den? Är inte den spontana inspirationen det som gör hela inspirationen?

Jag vill älska Milano. Det är svårt. I slutändan blir det bara att jag helt enkelt bara älskar de jag kommer i kontakt med och inspireras av deras historier och gemensamma nämnare. Milano my ass, but non-dead-looking people in my heart.