den här trumpeten i mitt huvudet

en fin bild

Tilda är hemma från Berlin (tydligen en aningen förvirrad Tilda då hon talar om sig själv i tredje person).

New York var planerat nästa vecka men pga av alla möjliga komplicerade saker som kan inträffa i livet och pga en jobbig förkylning som har satt sig fast hos mig så beslutade jag mig för att inte åka. Även om äventyren kallar på en så är det även skönt att vara hemma med nära och kära. Jag är så trött för tillfället, det är mycket just nu som tar energi ifrån en och man bara önskar man hade all energi i världen som man bara kunde dela ut till alla.

Berlin var i alla fall lika fint som första gången jag var där. Nu var det nog ännu vackrare. Jag är så fascinerad av den staden. Staden är full av ärr och plåster. I fredags låg jag på en stenbänk utanför ett stort museum vid en flod i New Yorker kläder och blev fotograferad. För flera år sedan hade någon några skjutit mot just denna bänk där jag nu låg. Stenbänken var full av små och stora ärr av skotthål från gamla tider och där låg nu jag i smink tajta jeans och hoodjacka. Världen är bra allt komplicerad. Det kan vara så svårt att få det förflutna och nuet att fungera ihop ibland. I huvudet går man tillbaka, man ändrar, man ångrar men ändå kan man inte göra någonting åt det för det enda som egentligen existerar är det som finns just nu. Framtiden är väl det enda egentligen man kan ändra. Framtiden är inte huggen i sten (om man nu inte tror på ödet). Hörrni, pojkar, flickor, damer, herrar, hundar och katter ni ska veta att jag bara skriver. Jag ångrar inget annat längre. Ingen stavning ingen svenskagrammtik inget ånger ingen ordning ingen planering inget medvetet ingen inledning ingen rubrik. Bara skriver lite om hur saker kan kännas ibland. Vad mer kan jag göra.