Till dem i min familj som kommer att läsa min blogg i framtiden

Okej, hej och välkomna till min familj som läser det här.
Jag vill först säga att jag har svårt för att blogga nu när jag vet att ni kommer att läsa det här. Jag har svårt att blogga för att jag nu kommer att veta att ni kommer läsa mina föregående inlägg, jag skäms inte över mina förra inlägg absolut inte och det är inget olämpligt i mina andra inlägg, det är inte det.
Anledningen till att jag har så svårt att ni läser mina föregående inlägg är att jag vet (eller så tror jag) att ni har en viss syn på mig, en uppfattning en syn. Er uppfattning är sann - när jag är med er, jag kan inte säga att jag inte är mig själv då, det är fortfarande jag som beter mig som jag gör när jag är med er. Men jag är aldrig avslappnad, aldrig säger jag det som jag vill, aldrig skrattar jag åt det jag vill, inget av mitt beteende är naturligt.
Jag beter mig som jag gör för att jag är livrädd för era ansikten när ni märker att jag inte är samma uppfattning som ni har av mig.

För mig är det ett sådant stort steg att gå utanför denna mall som har blivit "mig" under alla år jag har varit med er, det är ett sjukt stort steg att våga släppa fram mig själv med er.
Det är båda jag och ni som har byggt upp denna mallen, det där skalet.
Jag vet att jag skulle kunna vara helt naturlig om bara jag Själv släpper den mallen.
Jag vet att jag skulle även kunna vara helt naturlig om bara Ni släpper den mallen.
När jag väl vågar gå utanför den mallen blir jag osäkerheten själv, och när jag är osäkerheten själv läser jag era ansikten så nogrannt att jag kan se varenda tanke som for igenom era huvuden. Och era ansikten visar alltid samma sak, ni blir förvånade för att jag gör och säger något som ni aldrig trodde att jag skulle göra, ni visar så tydligt att ni blir förvånade att era reaktioner blir till ett förlöjligande av mig. Jag tror inte det är meningen att ni vill förlöjliga mig, men jag tror bara ni blir så förstummade att Jag skulle säga något sådant att ni helt enkelt bara ser det som ett skämt, ett påhitt, en tillfällighet till att just jag sa något sådant.

Idag när en av mina kusiner kom och besökte oss utstrålande hon en sån energi som fick mig att bli mitt naturliga beteende. Jag blev tårögd och så glad av hennes energi för att jag äntligen kände mig så trygg i mig själv att umgås med någon i min släkt. Jag vågade släppa mitt beteende och vara naturlig - för en stund.
Men den varade inte länge, när jag släppte beteendet och sa någonting som inte var det vanliga betendet med er såg jag era ansikten, och jag såg glimten jag har blivit så van vid varje gång jag slutar vara den som jag är med er.
Och på några sekunder var jag tillbaka igen. Tårarna kom och jag gick iväg till mitt rum, som vanligt.

Det känns bra att skriva detta på bloggen, det känns skönt att ni kommer läsa detta, faktiskt. Jag skulle aldrig våga säga detta på riktigt, så därför känns det ganska bra att säga det här. Helt bra känns det inte för att jag tror att om jag skulle säga det på riktigt skulle jag kanske kunna släppa den känslan och våga vara naturlig. Men jag har i alla fall tagit ett steg.