Skype är lite ångest

Fasiken alltså, skype är som en gåva sänd ifrån ovan samtidigt som det är synd för distansförhållanden.

Man sitter där och tittar på varandra. Pratar om allt. Skrattar.

Allt precis som vanligt. Man kan höra den andra andas och se den andra i ögonen (typ via webcam).

Men.

ETT STORT MEN!

...man är flera hundra mil ifrån varandra.

När man försöker räcka fram till personen på skärmen och röra vid den så inser man den här bittra sanningen vilket bara gör ont som får båda två att få tårar i ögonen för vi saknar varandra...

Skype är så retsamt, men ändå så bra att jag i alla fall få se han.

Nu är det fokus på plugg som gäller.

Gulligull