Det är verkligen lite ångest och omoraliskt (på något underligt sätt) att det ska kosta pengar att få träffa personer man håller kärt som bor långt borta.
Han köpte en flygbiljett till mig så att jag kan komma och hälsa på honom,
det känns lite dåligt i samvetet men väldigt glad också. Pengar är bara pengar så länge man kan träffa dem man håller kärt.
En önskning jag har är att jag skulle kunna utan några som helst begränsningar kunna resa runt och träffa alla jag nu håller kärt och träffa dem som jag kommer att hålla kära också.
Begränsningar suger, men det är väl nog det som håller oss på jorden - varesig vi vill eller inte.
Vilket fall som helst så löser det sig på ett eller annat sätt, och just nu är jag bara glad att jag får träffa han igen.
Tillbaka till Milano ännu en gång.
(hoppas ingen refererar nu till mitt blogginlägg om att jag aldrig skulle återvända dit...
man ska aldrig säga aldrig lärde jag mig av det.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar