I tisdags hade vi ett ämne som heter Livskunskap. Under det här ämnet så satt vi två och två och diskuterade drömmar. Vad drömde du i går natt? Vad drömmer du om i framtiden? Osv. Jag satt och diskuterade med en tjej i min klass som jag annars inte brukar prata så mycket med, hon berättade om att hon kanske ville bli makeup-artist någon gång och jag svarade att jag tyckte det lät som en väldigt bra ide.
Troligtvis tror jag att hon blev påmind på ett eller ett annat sätt om att jag jobbar som modell och börjar då fråga om det. "Ja just det, ja men du då, vill du inte fortsätta och jobba som modell? Drömmer du inte om att bli framgångsrik och känd?" Först blev jag nästan lite ställd. Ingen brukar fråga om mina framtidsdrömmar angående mitt modelljobb, det brukar oftast vara "Hur är det att jobba som modell? Tjänar du mycket pengar? Du måste ha så kul!?"
Mitt svar på hennes fråga blev i alla fallnågonting i stil med "Njaa jaa tjaaaa jag vet inte riktigt, jag vet inte. Satsar inte så mycket på det. Skolan. Livet här hemma. För mycket stress. Bla bla." Det jag började tänka på var hur det kommer att bli med mitt modellande och ärligt talat vet jag inte och vill inte riktigt veta hur framtiden blir. Men en sak händer när jag tänker på allt jag har gjort det senaste året. Jag blir näst intill tårögd. För varje gång jag tänker på allt mellan himmel och jord som jag har sett, upplevt, känt under mitt år jobbandes som modell så blir jag väldigt känslosamt stolt. Över mig själv.
Jag vet att det inte helt fullt är hundra procent accepatabelt att vara stolt över sig själv. Helst ska man skämmas och prata bort det när något riktigt bra man gjort kommer på tal med något annat samtalsämne som Vilket fint väder det är idag eller Såg du Idol i fredags?
Men jag struntar i det nu. För jag är så jävla stolt över mig själv. Jag är så stolt över mig själv för allt jag har gjort. Jag är så stolt över det jag har åstakommat. Stolt över mig själv i de situationer jag lyckas vara stark trots alla odds. Jag är stolt för alla de satans dagar i Milano, Paris, var som helst, där jag trots motstånd från alla håll och kanter ändå klarat av dagen och klarat av det och gått vidare med ny kunskap om livet i fickan.
Jag berättar inte för många vad exakt jag har varit med om, och de jag berättar för får aldrig riktigt veta allt ändå. Och det är inte för att jag inte vill berätta, utan för att det inte riktigt finns tillräckligt med tid och uttryck som kan visa hur det egentligen är. Det går faktiskt inte att förklara allt. Båda jag och ni får väl ta och acceptera det.
Men jag har så mycket minnen och upplevelser i mig som jag är så jävla stolt över mig själv att jag ens orkat leva mig igenom. Vad som än händer framöver för mig så är jag ändå så glad över det jag varit med om, så lycklig över det. Så glad för alla som trots alla utgifter och uppoffringar ändå alltid funnits där för att hjälpa mig. Jag älskar er alla för att ni bara har funnits där, jag älskar er för att ni får mig att känna mig trygg vart jag än är för att jag vet att jag alltid kan ringa er och få mig att känna mig som hemma igen. Tack fina ni. Ni har hjälpt mig mycket, och jag är stolt över att ha er som vänner och familj och allt vad ni är. Likasom ni har erat liv så har även jag mitt liv och mina val att göra och det är det jag är glad och stolt över. De gånger jag tappat huvudet i marken och lättat på fötterna så har jag ändå lyckats komma tillbaka.
Jag skiter totalt i vad den svenska synen på hur man ska visa stolthet är- jag är så jävla stolt över den jag är. En stolthet som jag önskar alla ser i sig själva. Var stolt över den du är. Se vad du lyckats ta dig igenom, se vad du klarar av.
