Tiden går bara snabbare och snabbare, blickar man tillbaka så får man nästan svindel av hur snabbt allt bara går. Kan inte få mig att förstå att för tre år sedan började fina A gymnaiset och hur ledsen hon var. Nu stod jag där med blommor i min hand och ett leende på läpparna när hon sprang ut ur skolan för sista gången med vit mössa på huvudet och framtiden framför ögonen.
Ja, jag vet att min tidsnoja bara ger en ännu starkare av att jag är en tant, men jag kan inte hjälpa att tänka på hur tiden bara försvinner och hur så mycket händer och hur jag inte kan ta till mig de fina ögonblicken och leva i stunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar